Blogg D : kampanjjournalistikens vara eller inte vara

Jag hade för några år sedan en chef som sades upp på studs för att han hade andra åsikter än ledningsgruppen. Han fick packa sina saker och gå samma dag. Det var första gången jag såg det så tydligt inom offentlig sektor. Litet senare träffade jag honom på tåget. Hans självförtroende var instängt i självtvivel och han uttryckte sig med försiktighet. Mellan raderna hörde jag att ännu en människa hade fallit offer för makt som brukas utan känslomässig kontakt. De kunde göra vad som helst, för konsekvenserna brydde de sig inte om. Nu höll han föredrag om ledarskap och känslornas betydelse för beslutsfattande.

Vikten av att ha kontakt med sina känslor är underskattad i dagens samhälle. Att väga fakta och intuition, att veta vad som är ens egna gamla käpphästar och vad som är relevant i den aktuella situationen, att lita på sin magkänsla men inte bortse från rationaliteten. Att kunna ta långsiktiga beslut. Eller kortsiktiga som ändå går i linje med det som är det långsiktiga målet. Kanske är det samma sak.

Vad är kampanjjournalistik? Är det att blanda in sina känslor i det man skriver? I så fall är all journalistik kampanjjournalistik, skulle jag säga. Vi kan aldrig fungera helt objektivt. Då vore vi inte mänskliga. Jag satt och funderade på vad som inte är påverkansjournalistik. Om vi tar en så okontroversiell sak som prinsessbröllopet i sommar så är jag inte intresserad för fem öre. Men har jag kunnat undvika att den nittonde juli gifter sig Victoria? Nej, det har jag inte. Och jag är ändå inte en människa som har nyhetssajter i mobilen och nej, jag läser inte tidningen varje dag. Det påverkar mitt liv. Varje gång någon kvällstidning får för sig att skriva om "den nya sjukdomen - så kollar du om du har den" så påverkar det någons liv. Särskilt de som är lite småhypokondriska.

Påverkan kommer vi aldrig undan. Sedan kan det ske mer subtilt som i exemplen ovan, där plats ges åt vissa saker och inte åt andra, eller mer direkt som i exemplen med Annika Östberg och Dawit Isaak. Men vad är egentligen skillnaden? Plats ges åt vissa saker, inte åt andra. Så är det ju även med de som blir medias "kelgrisar", för att citera Gary. Det som skiljer dem åt är att de får mer plats i media. Men livet är inte rättvist, har aldrig varit. Vissa saker har större nyhetsvärde ("nu kommer sommarvärmen" säljer f*n varenda år, bara på hoppet...) och vissa har mindre. Vem avgör?

Den mänskliga faktorn. I vissa perioder har vissa saker mer nyhetsvärde. Och på ett sätt så har vi ett val. Vad vill vi påverkas av? Vad vill vi läsa? När alla kanaler visar kungabröllop kan jag hyra en film. Jag behöver inte läsa artiklar bara för att de råkar stå i tidningen. Jag kan välja att rikta in mig på de nyheter som jag är intresserad av just här och nu. Faktiskt. Som individ kan jag välja hur jag vill tillbringa min tid.

Men medierna då. Den journalistiska objektiviteten? Ja, såvitt jag vet är journalister och redaktörer också individer. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg så handlar det om att vara tydlig inför sig själv. Att fråga sig: varför skriver jag det här? Att inte tumma på sin integritet, sin roll. Att stå upp för sina åsikter. Att våga vara känslomässig, men att inte dras med (som här) och att dessutom tänka på vad konsekvenserna kan bli av det som publiceras. Men det är svårt för mig att inte tycka att detta får avgöras från fall till fall. När jag tänker på hur jag skulle lägga upp nyhetsflödet om jag fick chansen att påverka så skulle det se helt annorlunda ut än det gör idag. Mer respekt för individen. Förmodligen skulle jag inte sälja en enda kvällstidning utan löpsedlar om vem som gjort vad med vem. Eller så skulle jag det. Många människor söker efter något annat. Men det som finns är det vi tar för att fylla tomheten. Snabbmatsjournalistik.

Slutsatsen blir ändå att jag personligen tycker att det är bra att människor tar ställning. Sedan att det inte går att ta ställning för alla och envar, det säger ju sig självt. Jag tänker att vi lever i en tid där det postmodernistiska "who cares - let's party" har tagit över till stor del. Att människor bryr sig och vill förändra är ett steg i rätt riktning. Det ordnar nog upp sig efter hand och blir mer nyanserat.

try everything once...

Den här bilden är rolig. Tur att man får prova först, innan man bestämmer sig... ;-)

Blogginlägg C - Journalistisk bok

Jag har läst boken Glömda, rapport från en svensk flyktingförläggning av Hanna Sofia Öberg.

I korthet handlar boken om hur Hanna Sofia bor på en flyktingförläggning i Hultsfred under ett år och skildrar livet där. Hon skriver om några olika familjer och personer och beskriver sitt möte med en "annan värld" i Sverige.

Jag funderade lite grann på om jag skulle kalla boken journalistisk. Först tänkte jag att "visst, absolut". Klart den är journalistisk. Den är objektiv, saklig. Dokumentär känns det som. Det känns som om jag ser en dokumentärfilm. Men så ändrade jag mig lite grann. Det är nog inte fullt så objektivt som jag upplever det. jag har lätt för att bortse från det som jag upplever är författarens tankar och känslor inför dessa personer och det är nog därför som jag uppfattar boken som mer objektiv. Jag "läser inte allt", om ni förstår. Jag menar med det att jag bildar mig lätt en uppfattning om vem författaren är och sedan sållar jag bort det från fakta. Men det innebär väl kanske mer att det är jag som är objektiv än att det är boken. Hoppas jag förklarar så att det går att förstå.

Jag skulle nog vilja kalla boken litteratur med en dokumentär infallsvinkel, eller något sådant. Jag vet inte vilket av "litterär journalistik" eller "journalistisk litteratur" som passar bäst in på det. Men det är mer litteratur än journalistik, skulle jag tro. Jag har även tänkt att man skulle kunna kalla det långreportage. Det är ju just författarens syn på det hon ser, men med ett försök att se detta objektivt och ur flera infallsvinklar. Hon beskriver sina tankar och känslor inför det hon ser och tolkar utifrån sig själv (har aldrig förstått hur man skulle kunna göra på något annat sätt?!!) men lägger sig vinn om att beskriva så att det går att bilda sig en egen uppfattning som läsare, samt både prata med asylsökande, personer som är anställda på migrationsverket, kommunpolitiker m fl.

Nackdelar med det här sättet att berätta är väl just det jag beskriver ovan, att det kan vara lätt att tro att det är mer dokumentärt än det är, samt att det finns mycket som författaren inte ser som någon annan som skrivit en bok om samma sak skulle se. Men så är det förstås alltid, eftersom vi alla har olika utgångspunkter och erfarenheter. Det är ju inte unikt för dessa böcker, tänker jag.

Jag tänker att vi aldrig kan komma undan att det blir en personlig/subjektiv betraktelse, men att fiktionalisera mer än nödvändigt tycker jag är synd. Det gör att de böcker som kallas dokumentära förlorar i trovärdighet. Även om objektivitet är svårt är det ändå ett mål värt att sträva mot.

Fördelar med bokformatet är just den mer ingående, analyserande (i bästa fall) bild som förmedlas. Det finns en möjlighet att beskriva från flera olika synvinklar och under en längre tidsperiod. I boken jag läste är det som sagt ett år man får vara med på flyktingförläggningen. Det är spännande och jag gillade uppdelningen i årstider (boken är indelad i fyra delar).

Vad gäller New Journalism så förstår jag det som att det är prosaliknande reportage, där man kan använda sig av skönlitterära grepp för att berätta något som är fakta, inte fiktion. Jag tycker att det är schysst med den friare formen men jag tänker att det ställer större krav på skribenten att inte ta i och verkligen hålla sig till sanningen. Om det är "nytt" vet jag inte... Nej, jag skojar. Jag tycker att det är roligt att kalla något som kom på sextiotalet för New, fortfarande. 2010.
Men att använda litterära stilgrepp är nog inget nytt. Förhoppningsvis sker en utveckling hela tiden. Inte en urvattning, en utveckling.