Jokkmokk - resa i Norrland

Muddusfallet var trots allt inte så svårt att ta sig till. Det tog lite tid, men jag valde "lättare stig" vilket var helt ok. Myggen var inte så efterhängsna utan verkade lämna mig ifred för det mesta. Fjärilar gjorde mig sällskap ibland. En järpe såg jag också. Den var inte så skygg, men flög upp i ett träd, för säkerhets skull.

Blogg E - Elements of journalism

It must strive to make the significant interesting and relevant

Punkt nummer 7 på listan. Där blir det direkt problem om journalistkåren envisas med att alla ska läsa tidningar på papper och internet borde bannlysas. På något sätt tycker jag att det handlar en hel del om revirmarkeringar och fåniga strider om makt, där en flexibilitet och vilja att förändras och upptäcka nya saker borde vara lätt och givande. Särskilt om man är så pass stadig i vad journalistik innebär, bör det inte vara svårt att kunna anpassa sig och se möjligheterna. Om man vet vad journalistik innebär. Om det är svårt att avgöra var man står känns det alltid svårt med förändring. Jag kan tänka mig att en del av problemet ligger i just den förvirringen. Det påpekas också i boken att det behövs en tydlig definition på vad journalistik innebär, därav har dessa punkter uppkommit.

Jag tycker rent ut sagt att det är utormordentligt fånigt att fastna i försvarspositioner istället för att se möjligheterna i det som går att göra med de nya medierna. Jag tänker till exempel på de vägar där media lättare kan ha kontakt med läsare/tittare, via sms, via mms vid olyckor till exempel. Sedan finns det bambuser.com där livesändningar på internet är möjliga. Att utnyttja dessa funktioner borde vara dels en utmaning dels helt enkelt nödvändigt om man vill upprätthålla kontakten med allmänheten. jag tror att anonymitet är nödvändigt för att inte falska tips ska vara så lockande. Det behövs givetvis också en del hederligt gammalt sunt förnuft, vilket innebär att man håller fötterna på jorden, kollar sina källor innan publicering och inte går ut med något innan man har verifierat ett tips.

Detta tycker jag inte är några konstigheter och om man är intresserad av journalistiken fortsatta utveckling, bör man satsa på att vara i samklang med sin omvärld, åtminstone, om än inte i täten, vilket vore optimalt. Det enda det där motsträviga, bakåtsträvande beteendet resulterar i är nog att de sitter kvar när resten av världen har dragit vidare. Det blir nog svårt att stoppa internet nu, tror jag. Dessutom finner allmänheten sina egna vägar om de inte får sina nyheter på ett bra sätt som fungerar med deras vardag. Det är väl det som det utspridda läsandet av bloggar tyder på, till viss del. Det finns ju massor av specialinriktade bloggar, där jag tänker mig att man skulle kunna hitta en massa bra information och om man vill läsa vidare hade det varit praktiskt med en länk till en tidning inom detta område, kanske?

Om folk som tycker till har för mycket tid över, som Tidningsutgivarnas tillträdande vd Anna Serner tyckte, önskar jag att folk fick mer tid över (Förmodligen är detta uttalande bara en reflektion av att hon själv är sönderstressad och inte orkar bry sig. Två tidiga tecken på utbrändhet.). Det är i tyckandet och de kritiska synpunkterna som de största förbättringarna och de roligaste utmaningarna ligger. Förändring är möjligt om man tror att det går att genomför. Kritiskt tänkande och ifrågasättande är väl egentligen en av journalisternas grundpelare, där det handlar om att nå fram till en bild av en sanning som är så bra som möjligt. Det handlar om att återge verkligheten så som den ser ut. Genom att blunda för en del av den uppnår bakåtsträvarna enbart en strutseffekt.

Its first loyalty is to citizens

Journalistikens alltså. Det är inte att vara lojal mot sin publik att inte ta hänsyn till deras intressen och deras verklighet. Tvärtom. Jag tror att det är därför vi ser det stora tappet från papperstidningarna, det känns främmande. Det har inte med mig att göra. Människor vill läsa om det som berör dem, det som är nära. Jag tror att det är svårt att förändra verkligheten efter kartan. Jag tror att det är så att vi får ta och rita en ny karta, eftersom vår värld har utvecklats och förnyats.

Blogg D : kampanjjournalistikens vara eller inte vara

Jag hade för några år sedan en chef som sades upp på studs för att han hade andra åsikter än ledningsgruppen. Han fick packa sina saker och gå samma dag. Det var första gången jag såg det så tydligt inom offentlig sektor. Litet senare träffade jag honom på tåget. Hans självförtroende var instängt i självtvivel och han uttryckte sig med försiktighet. Mellan raderna hörde jag att ännu en människa hade fallit offer för makt som brukas utan känslomässig kontakt. De kunde göra vad som helst, för konsekvenserna brydde de sig inte om. Nu höll han föredrag om ledarskap och känslornas betydelse för beslutsfattande.

Vikten av att ha kontakt med sina känslor är underskattad i dagens samhälle. Att väga fakta och intuition, att veta vad som är ens egna gamla käpphästar och vad som är relevant i den aktuella situationen, att lita på sin magkänsla men inte bortse från rationaliteten. Att kunna ta långsiktiga beslut. Eller kortsiktiga som ändå går i linje med det som är det långsiktiga målet. Kanske är det samma sak.

Vad är kampanjjournalistik? Är det att blanda in sina känslor i det man skriver? I så fall är all journalistik kampanjjournalistik, skulle jag säga. Vi kan aldrig fungera helt objektivt. Då vore vi inte mänskliga. Jag satt och funderade på vad som inte är påverkansjournalistik. Om vi tar en så okontroversiell sak som prinsessbröllopet i sommar så är jag inte intresserad för fem öre. Men har jag kunnat undvika att den nittonde juli gifter sig Victoria? Nej, det har jag inte. Och jag är ändå inte en människa som har nyhetssajter i mobilen och nej, jag läser inte tidningen varje dag. Det påverkar mitt liv. Varje gång någon kvällstidning får för sig att skriva om "den nya sjukdomen - så kollar du om du har den" så påverkar det någons liv. Särskilt de som är lite småhypokondriska.

Påverkan kommer vi aldrig undan. Sedan kan det ske mer subtilt som i exemplen ovan, där plats ges åt vissa saker och inte åt andra, eller mer direkt som i exemplen med Annika Östberg och Dawit Isaak. Men vad är egentligen skillnaden? Plats ges åt vissa saker, inte åt andra. Så är det ju även med de som blir medias "kelgrisar", för att citera Gary. Det som skiljer dem åt är att de får mer plats i media. Men livet är inte rättvist, har aldrig varit. Vissa saker har större nyhetsvärde ("nu kommer sommarvärmen" säljer f*n varenda år, bara på hoppet...) och vissa har mindre. Vem avgör?

Den mänskliga faktorn. I vissa perioder har vissa saker mer nyhetsvärde. Och på ett sätt så har vi ett val. Vad vill vi påverkas av? Vad vill vi läsa? När alla kanaler visar kungabröllop kan jag hyra en film. Jag behöver inte läsa artiklar bara för att de råkar stå i tidningen. Jag kan välja att rikta in mig på de nyheter som jag är intresserad av just här och nu. Faktiskt. Som individ kan jag välja hur jag vill tillbringa min tid.

Men medierna då. Den journalistiska objektiviteten? Ja, såvitt jag vet är journalister och redaktörer också individer. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg så handlar det om att vara tydlig inför sig själv. Att fråga sig: varför skriver jag det här? Att inte tumma på sin integritet, sin roll. Att stå upp för sina åsikter. Att våga vara känslomässig, men att inte dras med (som här) och att dessutom tänka på vad konsekvenserna kan bli av det som publiceras. Men det är svårt för mig att inte tycka att detta får avgöras från fall till fall. När jag tänker på hur jag skulle lägga upp nyhetsflödet om jag fick chansen att påverka så skulle det se helt annorlunda ut än det gör idag. Mer respekt för individen. Förmodligen skulle jag inte sälja en enda kvällstidning utan löpsedlar om vem som gjort vad med vem. Eller så skulle jag det. Många människor söker efter något annat. Men det som finns är det vi tar för att fylla tomheten. Snabbmatsjournalistik.

Slutsatsen blir ändå att jag personligen tycker att det är bra att människor tar ställning. Sedan att det inte går att ta ställning för alla och envar, det säger ju sig självt. Jag tänker att vi lever i en tid där det postmodernistiska "who cares - let's party" har tagit över till stor del. Att människor bryr sig och vill förändra är ett steg i rätt riktning. Det ordnar nog upp sig efter hand och blir mer nyanserat.

try everything once...

Den här bilden är rolig. Tur att man får prova först, innan man bestämmer sig... ;-)

Blogginlägg C - Journalistisk bok

Jag har läst boken Glömda, rapport från en svensk flyktingförläggning av Hanna Sofia Öberg.

I korthet handlar boken om hur Hanna Sofia bor på en flyktingförläggning i Hultsfred under ett år och skildrar livet där. Hon skriver om några olika familjer och personer och beskriver sitt möte med en "annan värld" i Sverige.

Jag funderade lite grann på om jag skulle kalla boken journalistisk. Först tänkte jag att "visst, absolut". Klart den är journalistisk. Den är objektiv, saklig. Dokumentär känns det som. Det känns som om jag ser en dokumentärfilm. Men så ändrade jag mig lite grann. Det är nog inte fullt så objektivt som jag upplever det. jag har lätt för att bortse från det som jag upplever är författarens tankar och känslor inför dessa personer och det är nog därför som jag uppfattar boken som mer objektiv. Jag "läser inte allt", om ni förstår. Jag menar med det att jag bildar mig lätt en uppfattning om vem författaren är och sedan sållar jag bort det från fakta. Men det innebär väl kanske mer att det är jag som är objektiv än att det är boken. Hoppas jag förklarar så att det går att förstå.

Jag skulle nog vilja kalla boken litteratur med en dokumentär infallsvinkel, eller något sådant. Jag vet inte vilket av "litterär journalistik" eller "journalistisk litteratur" som passar bäst in på det. Men det är mer litteratur än journalistik, skulle jag tro. Jag har även tänkt att man skulle kunna kalla det långreportage. Det är ju just författarens syn på det hon ser, men med ett försök att se detta objektivt och ur flera infallsvinklar. Hon beskriver sina tankar och känslor inför det hon ser och tolkar utifrån sig själv (har aldrig förstått hur man skulle kunna göra på något annat sätt?!!) men lägger sig vinn om att beskriva så att det går att bilda sig en egen uppfattning som läsare, samt både prata med asylsökande, personer som är anställda på migrationsverket, kommunpolitiker m fl.

Nackdelar med det här sättet att berätta är väl just det jag beskriver ovan, att det kan vara lätt att tro att det är mer dokumentärt än det är, samt att det finns mycket som författaren inte ser som någon annan som skrivit en bok om samma sak skulle se. Men så är det förstås alltid, eftersom vi alla har olika utgångspunkter och erfarenheter. Det är ju inte unikt för dessa böcker, tänker jag.

Jag tänker att vi aldrig kan komma undan att det blir en personlig/subjektiv betraktelse, men att fiktionalisera mer än nödvändigt tycker jag är synd. Det gör att de böcker som kallas dokumentära förlorar i trovärdighet. Även om objektivitet är svårt är det ändå ett mål värt att sträva mot.

Fördelar med bokformatet är just den mer ingående, analyserande (i bästa fall) bild som förmedlas. Det finns en möjlighet att beskriva från flera olika synvinklar och under en längre tidsperiod. I boken jag läste är det som sagt ett år man får vara med på flyktingförläggningen. Det är spännande och jag gillade uppdelningen i årstider (boken är indelad i fyra delar).

Vad gäller New Journalism så förstår jag det som att det är prosaliknande reportage, där man kan använda sig av skönlitterära grepp för att berätta något som är fakta, inte fiktion. Jag tycker att det är schysst med den friare formen men jag tänker att det ställer större krav på skribenten att inte ta i och verkligen hålla sig till sanningen. Om det är "nytt" vet jag inte... Nej, jag skojar. Jag tycker att det är roligt att kalla något som kom på sextiotalet för New, fortfarande. 2010.
Men att använda litterära stilgrepp är nog inget nytt. Förhoppningsvis sker en utveckling hela tiden. Inte en urvattning, en utveckling.

iakttagelse

Debatt på SVT - om politiska partier i skolan, framför allt Sverigedemokrater och Nationaldemokrater. Dessa har beöskt några skolor i landet och konflikter har blivit följden. Nu vill vissa förbjuda polsitiska partier i skolan. Andra tycker att i en demokrati bör allas åsikter höras. Lärare uttrycker att lärarna inte bör glömmas bort och att det är de som bör styra undervisningen, inte partierna. Partierna vill givetvis ha kvar möjligheten att träffa ungdomar i skolan. "För att få inte dem i politiken så tidigt som möjligt" som en sverigedemokrat uttalade sig.
Det som fångade min uppmärksamhet mer än något annat var programledarens fråga: "Men vilka ska få komma då?". Hon syftade på den politiska partierna. Det skulle lika gärna ha kunnat handla om invandring. Svaret var något i stil med att "de vanliga" partierna borde få komma. Inte de som bråkar, hörde jag i undertexten. Känns väldigt likt andra argument i andra sammanhang...

Pressetik - Blogg B

För mig är det inte ett svårt ställningstagande. Rapportera sakligt med respekt för privatlivets helgd, står det i Hägers bok. Inte svårare än så.

Angående fallet med den homosexuelle mannen som mördades i Malmö 2008 skulle jag välja att hellre säga för lite än för mycket, definitivt. Däremot skulle jag inte gå så långt som Sydsvenskan tydligen gjort, att inte nämna något alls om personernas bakgrund. Det är ändå en del av vilka dessa personer är, men det bör inte vara huvudsaken i rapporteringen, för att inte öka på polemiken mellan olika grupper i samhället. Jon Foss, på tidningen QX tycker att det är viktigt att ta fram den eventuella möjligheten till att detta skulle kunna vara ett hatbrott mot homosexuella (ja, ni ser ju själva hur många "kanske" och "möjligen" jag fick plats med i den meningen!). Inte så konstigt med tanke på att han företräder en gaytidning. Däremot tror jag tyvärr att han bara spär på rädslan hos homosexuella att utsättas för hatbrott. Man kan se att det finns hatbrott men att försöka hitta dem där de kanske inte finns hjälper ingen och allra minst de som det är avsett att hjälpa. Vill man cementera rollerna med homosexuella som offer och religiösa fanatiker som förövare så är rädsla helt rätt väg att gå. Jag tror att fanatiker är ganska farliga oavsett vilken sort. Lästips: Hur man botar en fanatiker av Amos Oz. (Ett tips är däremot att hoppa över efterordet som jag upplever inte riktigt förstått budskapet i boken och gör reklam för Teskedsorden, där man menar att om alla hjälper till med en tesked vatten så kan man släcka elden. Tyvärr känns deras valspråk "för tolerans mot fanatism" ganska uteslutande och lite smått nedlåtande, där Oz snarare förespråkar kompromiss och dialog. De förenklar något som aldrig kan vara enkelt. Och tyvärr är svartvitt tänkande en av kännetecknen för en fanatiker...)

Min vanliga livsfilosofi går i princip ut på att se det negativa men fokusera på det positiva. Att vara pragmatisk men positiv realist, ungefär. Det är inte vetenskap, men beprövad erfarenhet som får mig att om och om igen bestämma mig för den filosofin. :-)
Rädsla har helt enkelt aldrig hjälpt någon. Men inte heller att leva i en illusion.

Jag tror att QX skulle vinna på att bara rapportera om de hatbrott som faktiskt begås mot homosexuella. Inte tysta ner, men inte heller förstora upp. Sakligt är ju ett journalistiskt ledord.

Att rapportera det som man faktiskt vet är inte så lätt. Och ganska lätt, egentligen. Det är bara att känna efter i magen. Alla vet vi när vi går över en gräns. Det känns. Om man vågar känna efter. Det är lättare att ta en genväg, kanske. I en tidsålder där fortune and fame slår integritet när som helst är det svårt att säga "nej, tyvärr, här går min gräns". Men kanske desto mer nödvändigt.

Om polisen inte uttalar sig om eventuella religiösa motiv tycker jag inte att det är reporterns uppgift att börja leta efter sådana själv. Kanske borde denne reporter istället söka in på polishögskolan om det är brottsundersökningar som han/hon vill syssla med? Spekulationer bör inte skrivas i tidningen, de bör hållas i huvudet tills de blivit undersökta.

Personernas eventuella religiösa övertygelse styr inte heller vad de väljer att göra. Bara för att jag råkar tycka något betyder ju inte att jag går ut och gör det. Det kan ju också vara så att även om dessa killar råkar vara muslimer kan vara människor också? Ofta blir en persons ursprung, religion, politiska tillhörighet eller vad det nu handlar om det enda som denna person "är". Kanske är det därför som Sydsvenskan väljer att skriva "att de är duktiga i skolan"? Vilket jag förstås inte tycker har särskilt mycket relevans för deras eventuella motiv till brottet. Men kanske är detta med religion så infekterat, och kanske lite extra i Malmö (Rosengård), att det är viktigt att framhålla det som är positivt för dessa killar? Man skulle nästan kunna räkna ut att de är invandrare bara genom denna kommentar. När annars skriver medierna om hur "duktiga" människor är i skolan? Om de inte är runt 6 år och det är ett reprtage i lokaltidningen alltså...

Det blir samma sak med bildpubliceringen i NWT och VF på den misstänke kvinnofridsstöraren. Jag skulle inte publicera en bild på en misstänkt person. End of story. man kan inte låta känslorna dra iväg med en sådär. "Ja, men tänk om det drabbade dig eller nån kvinna du känner?" Ja, tänk. Förfärliga saker kan hända. Jag tror ändå inte på att vi ska gentesta alla för att se vilka som har anlag för brott och sedan spärra in dem i förebyggande syfte, vilket i förlängningen skulle kunna bli verklighet. Och tänk om det drabbade någon man jag känner, att bli oskyldigt misstänkt för något som någon annan gjort? Det går inte att se på världen på ett så svartvitt sätt. Människor är såvitt jag vet fortfarande oskyldiga tills motsatsen bevisats, inte tvärtom.

Vad gäller debattartikeln i DN så förstår jag inte hur Hadenius tänker sig att en namnpublicering skulle kunna ha förhindrat brott. Han tror att om nemnet på "42-åringen" hade skrivits ut så skulle mamman inte ha låtit dottern cykla ensam mitt på eftermiddagen med mobiltelefon. Det tycker jag låter väldigt naivt och dessutom som att han låter sin frustration över att det finns ondska i världen komma ut i en illa genomtänkt debattartikel. Det finns icke namngivna farligheter lite överallt i samhället. Tyvärr. Man kan inte låsa in sina barn på deras rum, köra dem till skolan, och sitta i klassrummet för att undvika att saker händer. Även om säkert många föräldrar skulle vilja. Jag tycker inte heller att det är konstigt att vilja skydda barn från hemskheter eller att vilja att dessa ska upphöra. Men ärligt talat så tror jag att det finns vettigare saker att göra än att skriva debattartiklar för att man inte står ut med sin maktlöshet. men som jag skrev tidigare så är det inte journalisterna som ska bekämpa brott, det är polisen.

Medierna ska opartiskt bevaka och rapportera. Om reporterns egen vilja att synas går före etiken är det över gränsen, enligt mig. Att stå ut med att inte rapportera "något smaskigt" kan vara svårt. Eller lätt. Det handlar om självrespekt, integritet och trovärdighet.

Allmänintresset handlar om att ha en någorlunda uppfattning om vad som händer i samhället. Att kunna få reda på någorlunda opartiska fakta och få olika sidor belysta för att kunna bilda sig en egen uppfattning om verkligheten. När man börjar prata om allmänintresse och blanda ihop det med nyfikenhet hamnar vi över gränsen. Det är inte någons rättighet att få reda på alla detaljer om personer, inte ens om de har begått brott. De är fortfarande människor och har mänskliga rättigheter. Däremot är det självklart att vissa människor bör samhället skyddas ifrån. Men det är fortfarande inte journalistkårens uppgift. Det är polisens.

Lätt som en plätt. Gör ditt jobb. Låt andra göra sitt. Rapportera fakta på ett sakligt sätt. Och tänk på att det är människor du har att göra med.

Nyhetsvärdering - Blogg A

Elisabet Höglund: Självmordet var nära

Ungefär så stod det på kvällstidningens löpsedel idag. Jag brydde mig inte om att titta efter vilken det var, eftersom den senaste veckan varit full av uttalanden från Höglund och tv 4. Det ena mer uppförstorat än det andra. Men det säljer förstås lösnummer. Självmord är ett dramatiskt ord och för att någon ska överväga detta behöver det ha hänt något allvarligt.

Nyfikenheten väcks. Vad är det som har hänt egentligen? Vad kan vara så allvarligt?

Att det är oklart vad som hänt gör att människor kan bilda sig en egen uppfattning. Elisabet Höglund är dessutom tacksam att skriva om. Hon har tidigare berättat om sin svåra barndom och hur hon har klarat sig trots alla odds. Hon är erfaren journalist och en underdog. Under hennes medverkan i Let's Dance på samma kanal förra året fick svenska folket en tydligare bild av henne. Hon är omtyckt. Vi vill läsa om henne.

Det blir också en nyhet för att trakasserier alltid är en nyhet. Nyligen kom en bok ut om sextrakasserier i teaterbranschen. Alfahannen heter den, författare Katarina Wennstam. En undersökning från Sveriges radio kommer nu några veckor senare och visar att detta inte bara är fiktion.

Konflikten med tv 4 kring Förkväll blir som David mot Goliat. Det är hög igenkänningsfaktor för alla de som någon gång velat säga ifrån och vara besvärliga, men inte vågat på grund av rädsla för repressalier. Det går att sympatisera med Höglund, som enligt media har utsatts för både påhopp om utseende och ålder, samt ansetts som allmänt jobbig. Hon har inte rättat in sig i bimboledet och gjort tjejprogrammet Förkväll till den smink-, inrednings-, mat- och dejtingorgie som förväntats av henne. Hon har velat göra ett bra arbete. Hon har velat behålla sin integritet och utnyttja sin journalistiska kompetens. Det gjorde hennes förstås obekväm.

Men det säger man ju inte till folk.

De som inte vågat stå upp för sin integritet kan också välja en annan synvinkel. Se vad som händer när man är besvärlig. Det var tur att jag var så smart som inte sa ifrån till chefen.

Att Elisabet Höglund idag väljer att kommentera alla skriverier i tv 4:s nyhetsmorgon (!) på ett sakligt och smart sätt ger ännu en infallsvinkel. Det är ett bra exempel på hur en nyhet kan hålla i sig under en längre tid. Det är fortfarande intressant då Höglund tydligen är varken "knäckt" eller "självmordsnära". Snarare bemöter hon frågorna på ett sällsynt samlat och nyktert sätt. Med klara fakta. Ärligt, utan omsvep.

Självmordslöpsedeln känns i detta sammanhang som ett sätt att försöka mjölka en nyhet som börjar ta slut. Vi vill inte läsa om alla detaljer idag igen. Det behövs något nytt. Människor tröttnar. Men att bli mer och mer dramatisk kan få en Peter-och-vargen-effekt. Till och med dramatiska löpsedlar blir vardagsmat till sist. Förtroendet för kvällstidningarna är ganska urholkat redan.

Sanning och ärlighet fångar vår uppmärksamhet. Som i tv 4:s nyhetsmorgon. Det som är annorlunda i en värld av smaskiga, gränslösa detaljer blir det ärliga. Och för att en nyhet ska fånga vår uppmärksamhet behöver den vara annorlunda. Stå ut ur bruset.


Så över till nästa nyhet, apropå förtroende. Moderaterna valfuskar. I en förtroendebransch som politik blir detta extra allvarligt. Vi lyssnar.

Det är valår i år och alla som aldrig är det minsta intresserade av politik är helt plötsligt politiska experter. Politikerna granskas extra noga. Och fuskande politiker har människor väldigt lite överseende med.

Att det handlar om ett fåtal politiker, endast i Stockholm och bara i ett provval spelar mindre roll. Vi påminns om tidigare skandaler som hänger fast vid det blå M:et. Vi minns statsråden som inte betalade tv-licens. Vi minns svart städhjälp någonstans i bakhuvudet. Och sjukförsäkringen!

Och vad Reinfeldt än säger så blir det svårt att minnas att det var sämre förr.

Det är särskilt viktigt eftersom det är regeringspartiet det handlar om och många människor inte har en färdig partitillhörighet som man tidigare haft. Nutidens människor är vana att välja telefonabonnemang, elavtal och försäkring utifrån vad som passar dem och deras behov bäst. Det är det som kallas avreglerad marknad. Vi håller inte fast vid ett parti som inte passar oss heller.

Vi vill veta.

Därför blir dessa nyheter som kommer oväntat så intressanta. Vad har hänt? Vem säger sanningen? I Höglunds fall handlar det om att det även för henne själv blev en överraskning att hon inte fick fortsätta i programmet. I fallet med moderaternas fusk vet vi inte vem som vetat eller inte. Det är mycket viktigt att det framstår som om ingen visste, att det är enskilda händelser som partitoppen inte haft en aning om. Samtidigt naggas Reinfeldts förtroende i kanten.

Det är intressantare eftersom det fusk partimedlemmarna gjort sig skyldiga till ha med partiet att göra. Även om det handlar om ett provval så är det lätt att tänka sig att det skulle kunna vara det riktiga valet. Det handlar inte längre om tv-licens, vilket jag tror att många kan tycka är mer förlåtligt. Många betalar inte sin tv-licens. Men att fuska för att kunna hamna på en förtroendeposition - ja, det är en helt annan femma.

Att börja blogga - igen

Det är svårt att räkna hur många gånger jag har påbörjat en blogg. Det är däremot inte särskilt svårt att räkna de gånger jag fortsatt. Det är nämligen alldeles alldeles ... noll...

Varför då? Förmodligen för att det finns alldeles för mycket att skriva om. Hur väljer man ut vad som är intressant? Vem sjutton skriver jag för? Mig själv? Någon annan? Vem i så fall? Varför skriver jag?

För att det är roligt. Men det finns ju så många andra saker som också är roliga. Hur prioriterar man mellan de roliga sakerna? Så att man faktiskt gör det som är roligast? Hur vet man vad som är roligast? Hur motiverar man sig till att göra det som inte är roligt? När det finns så mycket som är det...

Och vad är i så fall roligast att skriva om?

Vad är dessutom intressant för andra att läsa? Är det vettigt att tänka på vad andra finner intressant? När alla finner olika saker intressanta? När jag tycker att det går att finna något intressant i det mesta. Någon intressant synvinkel. Någon tråd att spinna vidare på.

Spinna vidare ja. Det är ett problem om man ska vara fokuserad, motiverad, tydlig och allt annat man "ska" vara. När det är så roligt att tänka vidare, att hitta nya idéer. Kan man vara beroende av nya idéer? Uppfattas man inte som väldigt fladdrig då? En sån som aldrig kan bestämma sig?

Varför ska man egentligen bestämma sig? Jovisst, man måste göra val, för om man inte gör några val och prioriterar så kommer man inte vidare. Då kommer man inte framåt. Man står och stampar. Man överlämnar livet åt slumpen. Låter det hända. Känner sig maktlös, kanske. Och då hade det här inlägget t ex inte blivit skrivet överhuvudtaget.

Om jag inte hade bestämt mig för att skriva ett inlägg, alltså.

Att göra val.

Är det alltså samma sak som att bestämma sig?

Njae. Om man "bestämmer sig" som många definierar ordet är det nog snarare så att man slutar välja. Ger upp. Tycker att man har valt klart. Slutar att utvecklas. Väljer "lugn och ro" framför framsteg.

Det kan vara provocerande att inte bestämma sig. Det provocerar dem som stagnerat. De som valt bort nyfikenheten. Kanske valt bort möjligheterna?

Men har man valt bort någonting, då lär man ha valt något annat. Det går ju inte att välja utan att välja bort. Vad sjutton väljer man om man väljer bort möjligheterna? Omöjlighet?

Väljer man då bort valmöjligheterna också?

Var hamnar man då? Depression?

Och vad händer om man börjar välja igen?