För mig är det inte ett svårt ställningstagande. Rapportera sakligt med respekt för privatlivets helgd, står det i Hägers bok. Inte svårare än så.
Angående fallet med den homosexuelle mannen som mördades i Malmö 2008 skulle jag välja att hellre säga för lite än för mycket, definitivt. Däremot skulle jag inte gå så långt som Sydsvenskan tydligen gjort, att inte nämna något alls om personernas bakgrund. Det är ändå en del av vilka dessa personer är, men det bör inte vara huvudsaken i rapporteringen, för att inte öka på polemiken mellan olika grupper i samhället. Jon Foss, på tidningen QX tycker att det är viktigt att ta fram den eventuella möjligheten till att detta skulle kunna vara ett hatbrott mot homosexuella (ja, ni ser ju själva hur många "kanske" och "möjligen" jag fick plats med i den meningen!). Inte så konstigt med tanke på att han företräder en gaytidning. Däremot tror jag tyvärr att han bara spär på rädslan hos homosexuella att utsättas för hatbrott. Man kan se att det finns hatbrott men att försöka hitta dem där de kanske inte finns hjälper ingen och allra minst de som det är avsett att hjälpa. Vill man cementera rollerna med homosexuella som offer och religiösa fanatiker som förövare så är rädsla helt rätt väg att gå. Jag tror att fanatiker är ganska farliga oavsett vilken sort. Lästips: Hur man botar en fanatiker av Amos Oz. (Ett tips är däremot att hoppa över efterordet som jag upplever inte riktigt förstått budskapet i boken och gör reklam för Teskedsorden, där man menar att om alla hjälper till med en tesked vatten så kan man släcka elden. Tyvärr känns deras valspråk "för tolerans mot fanatism" ganska uteslutande och lite smått nedlåtande, där Oz snarare förespråkar kompromiss och dialog. De förenklar något som aldrig kan vara enkelt. Och tyvärr är svartvitt tänkande en av kännetecknen för en fanatiker...)
Min vanliga livsfilosofi går i princip ut på att se det negativa men fokusera på det positiva. Att vara pragmatisk men positiv realist, ungefär. Det är inte vetenskap, men beprövad erfarenhet som får mig att om och om igen bestämma mig för den filosofin. :-)
Rädsla har helt enkelt aldrig hjälpt någon. Men inte heller att leva i en illusion.
Jag tror att QX skulle vinna på att bara rapportera om de hatbrott som faktiskt begås mot homosexuella. Inte tysta ner, men inte heller förstora upp. Sakligt är ju ett journalistiskt ledord.
Att rapportera det som man faktiskt vet är inte så lätt. Och ganska lätt, egentligen. Det är bara att känna efter i magen. Alla vet vi när vi går över en gräns. Det känns. Om man vågar känna efter. Det är lättare att ta en genväg, kanske. I en tidsålder där fortune and fame slår integritet när som helst är det svårt att säga "nej, tyvärr, här går min gräns". Men kanske desto mer nödvändigt.
Om polisen inte uttalar sig om eventuella religiösa motiv tycker jag inte att det är reporterns uppgift att börja leta efter sådana själv. Kanske borde denne reporter istället söka in på polishögskolan om det är brottsundersökningar som han/hon vill syssla med? Spekulationer bör inte skrivas i tidningen, de bör hållas i huvudet tills de blivit undersökta.
Personernas eventuella religiösa övertygelse styr inte heller vad de väljer att göra. Bara för att jag råkar tycka något betyder ju inte att jag går ut och gör det. Det kan ju också vara så att även om dessa killar råkar vara muslimer kan vara människor också? Ofta blir en persons ursprung, religion, politiska tillhörighet eller vad det nu handlar om det enda som denna person "är". Kanske är det därför som Sydsvenskan väljer att skriva "att de är duktiga i skolan"? Vilket jag förstås inte tycker har särskilt mycket relevans för deras eventuella motiv till brottet. Men kanske är detta med religion så infekterat, och kanske lite extra i Malmö (Rosengård), att det är viktigt att framhålla det som är positivt för dessa killar? Man skulle nästan kunna räkna ut att de är invandrare bara genom denna kommentar. När annars skriver medierna om hur "duktiga" människor är i skolan? Om de inte är runt 6 år och det är ett reprtage i lokaltidningen alltså...
Det blir samma sak med bildpubliceringen i NWT och VF på den misstänke kvinnofridsstöraren. Jag skulle inte publicera en bild på en misstänkt person. End of story. man kan inte låta känslorna dra iväg med en sådär. "Ja, men tänk om det drabbade dig eller nån kvinna du känner?" Ja, tänk. Förfärliga saker kan hända. Jag tror ändå inte på att vi ska gentesta alla för att se vilka som har anlag för brott och sedan spärra in dem i förebyggande syfte, vilket i förlängningen skulle kunna bli verklighet. Och tänk om det drabbade någon man jag känner, att bli oskyldigt misstänkt för något som någon annan gjort? Det går inte att se på världen på ett så svartvitt sätt. Människor är såvitt jag vet fortfarande oskyldiga tills motsatsen bevisats, inte tvärtom.
Vad gäller debattartikeln i DN så förstår jag inte hur Hadenius tänker sig att en namnpublicering skulle kunna ha förhindrat brott. Han tror att om nemnet på "42-åringen" hade skrivits ut så skulle mamman inte ha låtit dottern cykla ensam mitt på eftermiddagen med mobiltelefon. Det tycker jag låter väldigt naivt och dessutom som att han låter sin frustration över att det finns ondska i världen komma ut i en illa genomtänkt debattartikel. Det finns icke namngivna farligheter lite överallt i samhället. Tyvärr. Man kan inte låsa in sina barn på deras rum, köra dem till skolan, och sitta i klassrummet för att undvika att saker händer. Även om säkert många föräldrar skulle vilja. Jag tycker inte heller att det är konstigt att vilja skydda barn från hemskheter eller att vilja att dessa ska upphöra. Men ärligt talat så tror jag att det finns vettigare saker att göra än att skriva debattartiklar för att man inte står ut med sin maktlöshet. men som jag skrev tidigare så är det inte journalisterna som ska bekämpa brott, det är polisen.
Medierna ska opartiskt bevaka och rapportera. Om reporterns egen vilja att synas går före etiken är det över gränsen, enligt mig. Att stå ut med att inte rapportera "något smaskigt" kan vara svårt. Eller lätt. Det handlar om självrespekt, integritet och trovärdighet.
Allmänintresset handlar om att ha en någorlunda uppfattning om vad som händer i samhället. Att kunna få reda på någorlunda opartiska fakta och få olika sidor belysta för att kunna bilda sig en egen uppfattning om verkligheten. När man börjar prata om allmänintresse och blanda ihop det med nyfikenhet hamnar vi över gränsen. Det är inte någons rättighet att få reda på alla detaljer om personer, inte ens om de har begått brott. De är fortfarande människor och har mänskliga rättigheter. Däremot är det självklart att vissa människor bör samhället skyddas ifrån. Men det är fortfarande inte journalistkårens uppgift. Det är polisens.
Lätt som en plätt. Gör ditt jobb. Låt andra göra sitt. Rapportera fakta på ett sakligt sätt. Och tänk på att det är människor du har att göra med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Sophie!
SvaraRaderaJag håller med om det du skriver. Jag var själv inne på samma linje gällande det mesta. Jag förstår inte heller varför tidningar skall skriva att det kan röra sig om ett hatbrott när polisen uttryckligen sagt att dom inte arbetar i de banorna? Jag tycker att du för en intressant diskussion gällande pojkarna och deras bakgrund, alltså att det inte är avgörande om du är muslim, kristen, vit, svart osv. i sådana här sammanhang. Att Sydsvenskan skrev att pojkarna var duktiga i skolan är nästan lustigt, det är något som tidningar emellanåt gör när det handlar om unga och obegripliga brott, det är precis som att vi borde bli chockade och säga att "vad konstigt att den personen gjorde det som är så bra i skolan". Precis som om det bara vore dom mindre intelligenta i samhället som begår brott..
Mvh Maria Svenningsson
Jag håller inte riktigt med om att man genom att flagga för att något skulle kunna vara hatbrott skulle späda på homosexuellas rädsla för detsamma. Jag tycker snarare att det är oerhört viktigt att uppmärksamma det, särskilt om det finns en motsättning mellan offer och gärningsman ifråga om religion/åsikt etc. Däremot måste det naturligtvis göras med försiktighet så att inte begreppet urholkas. I det här målet prövades aldrig hatbrottsaspekten, men för mig är det uppenbart att det finns en motsättning mellan parterna i fråga om förövarnas åsikter om homosexualitet. Förövarna sökte aktivt upp offret på grund av hans läggning och hade uttryckt sig nedsättande om homosexuella som grupp. Det framgår t.ex. av polisförhören (se t.ex. Facundo Unias artikel, http://www.qx.se/samhalle/11327/varfor-mordades-daniel-nordstrom - även om Facundo är lite väl dramatisk ibland). Jag kanske inte tycker att det nödvändigtvis är relevant att nämna deras etniska bakgrund, att de kommer från Rosengård, eller att de är muslimer, men för mig är det ett solklart hatbrott och då kan jag tycka att det borde nämnas just motsättningen i åsikter.
SvaraRaderaVad gäller bildpublicering så har jag svårt att se hur man nånsin kan motivera det, om det gäller en ännu ej dömd person. Undantag kanske kan göras om personen erkänt och det finns så uppenbara bevis att det mest är en formaliafråga, men även då tycker jag att det finns problem med att göra publiceringen. Media är inga domstolar.
Som du skriver - gör ditt jobb och låt andra göra sitt så kanske saker skulle bli enklare för fler. :)
/ Linnea Ornstein
Hej Linnea,
SvaraRaderaJag förstår inte hur det kan vara ett "solklart hatbrott" om hatbrottsaspekten inte prövades???
Hej Sophie! Jag tycker ditt blogginlägg är jättebra, du skriver om viktiga saker men på ett underhållande sätt, det blir kul och lätt att läsa. Jag har själv funderat över mycket av det di skriver om. Håller absolut med om att allmänheten inte har rätt att veta allt om en person som t.ex. är misstänkt för brott. Man är, som du skriver, oskyldig tills motsatsen är bevisad.
SvaraRaderaHåller också med om att det är fel av journalisten att börja leta efter motiv som polisen inte alls har uttalat sig om, eller leta kan man väl men man bör inte publicera sådana spekulationer om det inte finns starka bevis för dem. Polisen hade ju dessutom gått ut och sagt att "det inte fanns något som pekade på att det var ett hatbrott".
Jag tror inte heller på att publicera namn och bilder på misstänkta brottslingar, det skadar mer än det hjälper. Vad händer om den misstänkte är helt oskyldig, och om folk ser namn och bilder i tidningar hela tiden kommer de bara känna sig ännu mer hjälplösa och rädda tror jag.
/Annelie Våhlin
Hej Annelie,
SvaraRaderaTack för komplimangen! Kul att höra att du tyckte det var roligt att läsa.
Du har definitivt en poäng där, ang bildpubliceringen. Hur ska man kunna hålla reda på alla brottslingar som man "borde" känna igen från tidningen och akta sig för? Mer paranoia åt folket! ;-) (ironi!)
Jag tänker att det handlar om vilken sorts samhälle vi vill ha. Vill vi gå runt och titta misstänksamt på varandra och oroa oss för vad grannen kan hitta på härnäst? Eller vill vi kunna leva våra liv och hantera det som dyker upp? Givetvis handlar det om personlig inställning till viss del, men yttre faktorer kan ju försvåra eller göra det lättare för oss.
/Sophie
Så här skriver du:
SvaraRadera"Om polisen inte uttalar sig om eventuella religiösa motiv tycker jag inte att det är reporterns uppgift att börja leta efter sådana själv. Kanske borde denne reporter istället söka in på polishögskolan om det är brottsundersökningar som han/hon vill syssla med?"
Med tanke på vad som hänt i Quick-fallet, där polisen undanhållit en rad fakta och undersökningsmaterial, verkar det som om medierna har en uppgift att fylla här.
Försiktighetsprincipen ska råda, som du skriver. men det innebär inte att reportern till 100 procent ska lita på vad polisen säger och tycker. Han/hon ska kunna ta egna initiativ också.
Jag vet inte. Kan det inte vara så att det är polisen som borde förbättras? Tveksam till om det är medierna som ska utreda polisens misstag och komma med förslag till förbättringar.
SvaraRaderaJag menar inte att reportrar bara ska rapportera vad polisen väljer att uttala sig om. Jag skriver också "Spekulationer bör inte skrivas i tidningen, de bör hållas i huvudet tills de blivit undersökta." Sedan kan man ju skriva om dem i tidningen. Om man finner det lämpligt.