Blogginlägg C - Journalistisk bok

Jag har läst boken Glömda, rapport från en svensk flyktingförläggning av Hanna Sofia Öberg.

I korthet handlar boken om hur Hanna Sofia bor på en flyktingförläggning i Hultsfred under ett år och skildrar livet där. Hon skriver om några olika familjer och personer och beskriver sitt möte med en "annan värld" i Sverige.

Jag funderade lite grann på om jag skulle kalla boken journalistisk. Först tänkte jag att "visst, absolut". Klart den är journalistisk. Den är objektiv, saklig. Dokumentär känns det som. Det känns som om jag ser en dokumentärfilm. Men så ändrade jag mig lite grann. Det är nog inte fullt så objektivt som jag upplever det. jag har lätt för att bortse från det som jag upplever är författarens tankar och känslor inför dessa personer och det är nog därför som jag uppfattar boken som mer objektiv. Jag "läser inte allt", om ni förstår. Jag menar med det att jag bildar mig lätt en uppfattning om vem författaren är och sedan sållar jag bort det från fakta. Men det innebär väl kanske mer att det är jag som är objektiv än att det är boken. Hoppas jag förklarar så att det går att förstå.

Jag skulle nog vilja kalla boken litteratur med en dokumentär infallsvinkel, eller något sådant. Jag vet inte vilket av "litterär journalistik" eller "journalistisk litteratur" som passar bäst in på det. Men det är mer litteratur än journalistik, skulle jag tro. Jag har även tänkt att man skulle kunna kalla det långreportage. Det är ju just författarens syn på det hon ser, men med ett försök att se detta objektivt och ur flera infallsvinklar. Hon beskriver sina tankar och känslor inför det hon ser och tolkar utifrån sig själv (har aldrig förstått hur man skulle kunna göra på något annat sätt?!!) men lägger sig vinn om att beskriva så att det går att bilda sig en egen uppfattning som läsare, samt både prata med asylsökande, personer som är anställda på migrationsverket, kommunpolitiker m fl.

Nackdelar med det här sättet att berätta är väl just det jag beskriver ovan, att det kan vara lätt att tro att det är mer dokumentärt än det är, samt att det finns mycket som författaren inte ser som någon annan som skrivit en bok om samma sak skulle se. Men så är det förstås alltid, eftersom vi alla har olika utgångspunkter och erfarenheter. Det är ju inte unikt för dessa böcker, tänker jag.

Jag tänker att vi aldrig kan komma undan att det blir en personlig/subjektiv betraktelse, men att fiktionalisera mer än nödvändigt tycker jag är synd. Det gör att de böcker som kallas dokumentära förlorar i trovärdighet. Även om objektivitet är svårt är det ändå ett mål värt att sträva mot.

Fördelar med bokformatet är just den mer ingående, analyserande (i bästa fall) bild som förmedlas. Det finns en möjlighet att beskriva från flera olika synvinklar och under en längre tidsperiod. I boken jag läste är det som sagt ett år man får vara med på flyktingförläggningen. Det är spännande och jag gillade uppdelningen i årstider (boken är indelad i fyra delar).

Vad gäller New Journalism så förstår jag det som att det är prosaliknande reportage, där man kan använda sig av skönlitterära grepp för att berätta något som är fakta, inte fiktion. Jag tycker att det är schysst med den friare formen men jag tänker att det ställer större krav på skribenten att inte ta i och verkligen hålla sig till sanningen. Om det är "nytt" vet jag inte... Nej, jag skojar. Jag tycker att det är roligt att kalla något som kom på sextiotalet för New, fortfarande. 2010.
Men att använda litterära stilgrepp är nog inget nytt. Förhoppningsvis sker en utveckling hela tiden. Inte en urvattning, en utveckling.